Abstract

Across Nordic legal systems, occupational health services (OHS) form a central part of working-life governance. Yet the legal techniques used to structure providers, competences, and oversight differ markedly across jurisdictions. Focusing on Sweden, this article maps the legal contours of Swedish OHS and asks when their activities fall under the health-care accountability regime. It shows that the functional definition of OHS in the Swedish Work Environment Act leaves organisation, staffing, and range of services largely unregulated, producing a purchaser-driven market with substantial variation. The health-care regime is triggered when medically motivated prevention, investigation, or treatment is performed by health-care personnel or in close cooperation with such staff. Otherwise, OHS activities remain governed primarily by work environment law. These thresholds create compliance challenges around role demarcation, documentation, and supervision in multidisciplinary teams. The article argues that clearer criteria and governance tools are needed to navigate the boundary between occupational health and health care in the Swedish setting.

Abstract

Sociala rättigheter, såsom rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, bostad, utbildning, arbete och hälsa, framställs ofta som oförenliga med neoliberalismens betoning av oreglerade marknader och skepsis mot statlig intervention. Sociala rättigheter förutsätter ju att staten korrigerar marknadsutfall eller tillhandahåller vissa varor och tjänster direkt som en rättighet. Denna antagna oförenlighet har emellertid ifrågasatts. Vissa författare hävdar att rättigheter och neoliberalism är närbesläktade begrepp och att mänskliga rättigheter – även när de omfattar de ofta förbisedda sociala rättigheterna – inte utgör någon utmaning för neoliberala projekt. Artikeln undersöker relationen mellan rättigheter och neoliberalism genom en analys av praxis från Islands högsta domstols avseende konstitutionella sociala rättigheter. Analysen omfattar mål rörande åtstramningsåtgärder, arbetsincitament i välfärdssystemet, avvägningar mellan ekonomiska hänsyn och rättigheter, inskränkningar i fackliga organisationers verksamhet samt företags rättighetsanspråk för avreglering. Tyngdpunkten i analysen ligger på resonemangets karaktär, det vill säga huruvida ett rättighetsbaserat angreppssätt står i konflikt med eller anpassas till en neoliberal rationalitet. Genomgången av rättsfallen visar att sociala rättigheter kan tolkas och tillämpas på ett sätt som inte utmanar neoliberalismen. Denna form av rättighetsbaserat resonemang är således inte oförenlig med, och erbjuder inte heller något alternativ till, neoliberal rationalitet.

Abstract

I denna artikel utforskas den avgörande rollen som begriplighet har i finsk socialrätt och särskilt betonas betydelsen av begriplighet för att säkerställa transparens, tillgänglighet och effektivt utövande av rättigheter. Begriplighet undersöks som ett kvalitetskrav för all information och kommunikation som tillhandahålls klienter inom välfärdstjänster. I artikeln behandlas två huvudfrågor: 1) vilka funktioner fyller begriplighetskraven i rättssystemet, och 2) vilka formella krav ingår i begriplighet i den finländska socialrätten?

Två primära funktioner för begriplighetskrav identifieras i lagstiftningen: att stödja offentlighet och transparens, och att främja självbestämmande och autonomi. Begriplighet säkerställer att information är tillgänglig för allmänheten, främjar förtroende för förvaltningen och gör det möjligt för individer att fatta välgrundade beslut om sina angelägenheter. I artikeln visas att det rättsliga kravet på begriplighet gradvis blir strängare och mer individualiserat, i takt med att olika kommunikationssituationer undersöks på ett kontinuum från allmän kommunikation till att ge individuellt samtycke.

Begriplighet kan också ses som en förutsättning för ett effektivt genomförande av rätten att delta, rätten till information och rätten till självbestämmande. Det betonas att myndigheter måste säkerställa att information som tillhandahålls allmänheten är tydlig, tillgänglig och begriplig. Tydlig kommunikation främjar transparens, stöder individuell autonomi och säkerställer att rättigheter utövas effektivt.

Abstract

This contribution discusses the Norwegian scheme known as the “Qualification Programme” (KVP) from a law-and-policy perspective. KVP is a key instrument for promoting transition to employment, social inclusion, and active participation in society. It is organized by the municipal welfare agency (Nav). In a democracy, it is fundamental that the political room for maneuver is preserved while being constrained by key rule-of-law values such as legal certainty, equal treatment, and predictability. It is within this area of tension that we focus on a principled question of great importance for social law regulation: How does the regulation safeguard, respectively, political objectives, legal principles, and the individual’s legal position? The analysis is based on a theoretical model that examines different relationships between political and legal instruments. Three categories of relationships are highlighted: political juridification, juridification of politics, and politicization of law. Considering these categories, we analyze the design of the regulatory framework. The regulatory framework for (KVP) establishes parameters for purpose, target population, and duration, with the primary objective of facilitating labor market integration rather than educational attainment. It operationalizes eligibility criteria to ensure that only individuals requiring intensive and coordinated support from NAV receive programmatic and financial assistance, while granting municipalities substantial discretion in implementation.